b.July 16, 1486, Florence d.Sept. 28, 1530, Florence Italian Andrea del Sarto Galleries Andrea del Sarto (1486 ?C 1531) was an Italian painter from Florence, whose career flourished during the High Renaissance and early-Mannerism. Though highly regarded by his contemporaries as an artist "senza errori" (i.e., faultless), he is overshadowed now by equally talented contemporaries like Raphael. Andrea fell in love with Lucrezia (del Fede), wife of a hatter named Carlo, of Recanati; the hatter dying opportunely, Andrea married her on 26 December 1512. She has come down to us in many a picture of her lover-husband, who constantly painted her as a Madonna and otherwise; even in painting other women he made them resemble Lucrezia. She was less gently handled by Giorgio Vasari, a pupil of Andrea, who describes her as faithless, jealous, and vixenish with the apprentices; her offstage character permeates Robert Browning's poem-monologue "Andrea del Sarto called the 'faultless painter'" (1855) . He dwelt in Florence throughout the memorable siege of 1529, which was soon followed by an infectious pestilence. He caught the malady, struggled against it with little or no tending from his wife, who held aloof, and he died, no one knowing much about it at the moment, on 22 January 1531, at the comparatively early age of forty-three. He was buried unceremoniously in the church of the Servites. His wife survived her husband by forty years. A number of paintings are considered to be self-portraits. One is in the National Gallery, London, an admirable half-figure, purchased in 1862. Another is at Alnwick Castle, a young man about twenty years, with his elbow on a table. Another youthful portrait is in the Uffizi Gallery, and the Pitti Palace contains more than one.  Related Paintings of Andrea del Sarto :. | Spindle with a basket of the women portrait | The Annunciation | The clergy image | Virgin and Child in Glory with Six Saints | Disputation over the Trinity |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
John White Alexander
1865-1915 John White Alexander Galleries Alexander was born in Allegheny, Pennsylvania, now a part of Pittsburgh, Pennsylvania. Orphaned in infancy, he was reared by his grandparents and at the age of 12 became a telegraph boy in Pittsburgh. His talent at drawing attracted the attention of one of his employers, who assisted him to develop them. He moved to New York at the age of eighteen and worked in an office at Harper's Weekly, where he was an illustrator and political cartoonist at the same time that Abbey, Pennell, Pyle, and other celebrated illustrators labored there. After an apprenticeship of three years, he travelled to Munich for his first formal training. Owing to the lack of funds, he removed to the village of Polling, Bavaria, and worked with Frank Duveneck. They travelled to Venice, where he profited by the advice of Whistler, and then he continued his studies in Florence, the Netherlands, and Paris. In 1881 he returned to New York and speedily achieved great success in portraiture, numbering among his sitters Oliver Wendell Holmes, John Burroughs, Walt Whitman, Henry G. Marquand, R. A. L. Stevenson, and president McCosh of Princeton University. His first exhibition in the Paris Salon of 1893 was a brilliant success and was followed by his immediate election to the Soci??t?? Nationale des Beaux Arts. Many additional honors were bestowed on him. In 1901 he was named Chevalier of the Legion of Honor, and in 1902 he became a member of the National Academy of Design. He was a member of the American Academy of Arts and Letters. Among the gold medals received by him were those of the Paris Exposition (1900) and the World's Fair at St. Louis (1904). Many examples of his paintings are on display in museums and public places in the United States and in Europe, including the Metropolitan Museum of Art, the Brooklyn Art Museum, the Los Angeles County Museum of Art, the Museum of Fine Arts, Boston, the Butler Institute, and the Library of Congress in Washington D.C. In addition, in the entrance hall to the Art Museum of the Carnegie Institute in Pittsburgh, a series of Alexander's murals entitled "Apotheosis of Pittsburgh" (1905-1907) covers the walls of the three-storey atrium area. Alexander was married to Elizabeth Alexander Alexander, to whom he was introduced in part because of their shared last name. Elizabeth was the daughter of James Waddell Alexander, President of the Equitable Life Assurance Society at the time of the Hyde Ball scandal. The Alexanders had one child, the mathematician James Waddell Alexander II. Alexander's original and highly individual art is based upon a very personal interpretation of humanity. He died in New York.
Leon Cogniet
French Academic Painter, 1794-1880,was a French painter. Cogniet was born in Paris. In 1812, he entered the Ecole des Beaux-Arts in Paris, where he studied under Pierre-Narcisse Guerin at the same time as Delacroix and Gericault. He was a resident at the Villa Medici, in Rome, from 1817 to 1822. A romantic painter, his main subjects were history and portraits, and in 1817 he won the Prix de Rome. He died in Paris in 1880.